Tess Montgomery

Det här är ett "hej jag är sjuk och jag har tråkigt och vill göra saker men kroppen orkar inte lika mycket som hjärnan så därför skriver jag ett aningens ointressant blogginlägg till" - inlägg


Vanligtvis gillar jag inte att blajjblogga.
Det känns som om det är många bloggar som egentligen skulle kunna vara mycket bättre om ägarna struntade i antal och körde på när de var inspirerade istället.

Vi alla har ju dagar då allt bara är grått och trist och allting känns utedass, visst kan man blogga om det, men oftast räcker det till ett inlägg högst. Allt annat som ska slängas in som utfyllnad är oftast ganska oigenomtänkt och hyffsat tråkigt. Som att titta på en guldfisk ungefär.
Sen andra dagar är varenda liten händelse superinspirerande och det skapas utan problem en formidabel kavalkad av underbara färgsprakande blogginlägg.
Det är då det är kul att läsa!
Jag kan slöläsa nya halvbra bloggar i en vecka bara för att vänta in just en sån dag och se vad bloggaren egentligen går för. Dagen då du ser in i själen på den som skriver, för då skriver han/hon av inspiration och inte av rädsla för att förlora läsare pga lågt antal inlägg per dag.

Därför får ni mina kära vänner helt olika antal inlägg varje dag. Helt beroende på inspirationsnivå. Samt tyvärr då och då även uttråkningsnivå, men ni kanske kan stå ut med det?

Nämen, serru, det här inlägget blev inte så blajjigt trots allt. Tack hjärnan!