Inspiration
Är inte Vogue världens mest inspirerande tiding?
Jag var nog lite äldre än de flesta när mitt modeintresse satte igång på riktigt. Jag har alltid gillat kläder men det var först i 16 årsåldern som jag förstod att kläderna jag suktade efter följde ett visst förutbestämt mode.
Som tur var var min mor en riktig fashionista och klädde mig redan som bebis i YSL och Chevignon. En favvo outfit var min ferarri jeansoverall med matchande cowboyboots. Hon hade två butiker under namnet Montgomery som sålde märkeskläder från Paris och Milano och hennes garderob är än i dag en stor inspiration för mig.
Jag kommer ihåg när min kärlekshistoria till den tjocka tidningen med alla annonserna började.
Jag var hemma hos en tjejkompis vars storasyster lät oss läsa hennes avlagda Penny, Frida och andra tjejiga tidningar. Vi satt och fyllde i alla kryssen, ljög på allt såklart. Tillslut var det bara den stora engelska tidningen kvar längst ner i högen. Vi var alldeles för lata för att läsa artiklarna men förundrades snabbt över alla de teatraliska annonserna med vackra finemmade varelser i dyrabara kläder.
Vi skröt om det för hela klassens tjejer dagen efter. Vi läser minsann Vogue vi. Så slängde vi oss med diverse meningar som "Jag tror att utsvängda jeans är på väg in eller hur uuunderbar är inte Gussis nya kappa?"
Sen var tyvärr tidningen alldeles för dyr för att inhandlas varje månad, men det hindrade oss inte från att stå och smygläsa den i butiken så fort vi hade chansen.
Det var först när jag flyttade till London som jag började köpa British/American/ French och en och annan Italian Vogue varje månad. En lyx som jag mer än gärna unnar mig. Det fashinerar mig hur olika upplagorna är och hur det reflekterar hur olika modet är i de olika länderna.
Om det ska sammanfattas kort.
British - funky, ung och vild.
American - klassisk och mer commerciell.
Paris - chic, svart och stilren.
och Italian -kan både vara mjuk och vacker eller högljudd och brackig.
Jag undrar hur svenska Vogue skulle kännas?
Kanske mer som Svenska Elle - Ung, fräsh och väldigt trendledd.
Vem skulle vara vår Anna Wintour/Carine Roitfeld/Alexandra Shulman/Franca Sozzani?
Karolina Skande? Gunilla Pontén kanske..
Jag hoppas och tror att det kommer att finnas en Vogue Swe inom min livstid. Vi är ju trots allt framstående både inom design och har några av världens ledande modeller.
Men till dess får vi hålla till godo med underbara bilder från British Vogues Marsnummer.
Foto - Tim Walker
Foto - Mario Testino
Foto - Nick Knight
Jag var nog lite äldre än de flesta när mitt modeintresse satte igång på riktigt. Jag har alltid gillat kläder men det var först i 16 årsåldern som jag förstod att kläderna jag suktade efter följde ett visst förutbestämt mode.
Som tur var var min mor en riktig fashionista och klädde mig redan som bebis i YSL och Chevignon. En favvo outfit var min ferarri jeansoverall med matchande cowboyboots. Hon hade två butiker under namnet Montgomery som sålde märkeskläder från Paris och Milano och hennes garderob är än i dag en stor inspiration för mig.
Jag kommer ihåg när min kärlekshistoria till den tjocka tidningen med alla annonserna började.
Jag var hemma hos en tjejkompis vars storasyster lät oss läsa hennes avlagda Penny, Frida och andra tjejiga tidningar. Vi satt och fyllde i alla kryssen, ljög på allt såklart. Tillslut var det bara den stora engelska tidningen kvar längst ner i högen. Vi var alldeles för lata för att läsa artiklarna men förundrades snabbt över alla de teatraliska annonserna med vackra finemmade varelser i dyrabara kläder.
Vi skröt om det för hela klassens tjejer dagen efter. Vi läser minsann Vogue vi. Så slängde vi oss med diverse meningar som "Jag tror att utsvängda jeans är på väg in eller hur uuunderbar är inte Gussis nya kappa?"
Sen var tyvärr tidningen alldeles för dyr för att inhandlas varje månad, men det hindrade oss inte från att stå och smygläsa den i butiken så fort vi hade chansen.
Det var först när jag flyttade till London som jag började köpa British/American/ French och en och annan Italian Vogue varje månad. En lyx som jag mer än gärna unnar mig. Det fashinerar mig hur olika upplagorna är och hur det reflekterar hur olika modet är i de olika länderna.
Om det ska sammanfattas kort.
British - funky, ung och vild.
American - klassisk och mer commerciell.
Paris - chic, svart och stilren.
och Italian -kan både vara mjuk och vacker eller högljudd och brackig.
Jag undrar hur svenska Vogue skulle kännas?
Kanske mer som Svenska Elle - Ung, fräsh och väldigt trendledd.
Vem skulle vara vår Anna Wintour/Carine Roitfeld/Alexandra Shulman/Franca Sozzani?
Karolina Skande? Gunilla Pontén kanske..
Jag hoppas och tror att det kommer att finnas en Vogue Swe inom min livstid. Vi är ju trots allt framstående både inom design och har några av världens ledande modeller.
Men till dess får vi hålla till godo med underbara bilder från British Vogues Marsnummer.
Foto - Tim Walker
Foto - Mario Testino
Foto - Nick Knight
Kommentarer
Trackback
