Tess Montgomery

Det är i såna här lägen då det är lite extra trist att inte bo i sitt hemland.

Här ligger jag under ett dyblött täcke (jag har två jag byter runt med, men den här febern är inte att leka med).
Lite lagom borta i skallen från alla piller, hör jag fyrverkerierna utanför fönstret. Ja, det är bonfirenight, inte en bra dag att vara sjuk. Alla är ute och festar, det dundrar som tusan här utanför och hela luften luktar brasa.

Hade jag varit hemma i Stockholm så hade det här varit vilken lördag som helst och jag hade iaf kunnat muta nån av småsyrrorna att gå och handla lite mer värktabletter.

Eftersom det är värsta partynatten här vill jag ju inte heller ringa någon snäll vän och störa dem mitt i festligheterna heller. Speciellt inte efter som det här är tredje gången jag är sjuk den här hösten. Så här ligger jag och ömkar mig själv och hoppas att mina sista neurofren ska kicka in så att jag sakta kan släpa mig ner till matbutiken.


Jag tycker synd om mig själv.